Delarna 2 till 10 beskriver vad som ska mätas. Den här delen beskriver hur man förvandlar dessa mått till en vana som består. Många organisationer behandlar mätning som ett projekt: välja ett verktyg, bygga en instrumentpanel, tillkännage en uppsättning mål och gå vidare. Ett år senare är instrumentpanelen föråldrad, målen har böjt beteendet på sätt ingen avsett och de människor som mättes har lärt sig misstro hela övningen. Ett program är annorlunda. Det har ägare, ett syfte, en översynsrytm och ett sätt att avveckla mått som slutat hjälpa. Det är en tjänst i sig, och det kan mätas och förbättras som en.

De agila målen gäller programmet som de gäller allt annat arbete. Kontinuerlig intressentinvolvering innebär att de människor som ska mätas, och de som ska använda resultaten, hjälper till att välja måtten från början. Ständig förbättring innebär att programmet ser över sig självt och släpper det som inte förtjänar sin kostnad. Fortlöpande utveckling innebär att uppsättningen mått förändras allteftersom tjänsterna förändras. En hållbar takt innebär att programmet inte lägger till en rapporteringsbörda som trycker undan det arbete det är avsett att belysa. Och att bygga kring motiverade individer innebär att mått erbjuds som hjälp till team som äger sitt arbete, inte påtvingas som övervakning (se ämne 1.2, Goodharts lag och mätetalens psykologi).

Två tysta misslyckanden hemsöker varje program. Det första är rädsla. Om människor tror att talen kommer att användas för att rangordna, skuldbelägga eller skära ned dem, kommer de att sköta talen i stället för arbetet, och datan slutar vara sann. Det andra är vildväxt. Varje intressent vill ha ytterligare ett mått, varje verktyg erbjuder femtio diagram till och snart kan ingen säga vilka tal som spelar roll. Ämnena i den här delen handlar mest om att undvika dessa två misslyckanden: håll uppsättningen liten, håll den ägd av teamen och håll användningen av den synlig och ofarlig.

De fyra perspektiven formar ett mätetalsprogram. Det bör byggas i samma anda av kontinuerlig leverans som tjänsterna det mäter. AI-funktioner i verktyg och AI-härledda data om människor behöver uttryckliga regler. Automatisering minskar insamlingsinsatsen och behöver samma ägarskap och kontroller som all annan automatisering. Analyspraxis, med dess datakvalitet och osäkerhet, är det som gör programmets utdata värd att läsa.

Ämnen i den här delen

  • 11.1 Att utforma en instrumentpanel för tjänstemätetal: publiker, en liten balanserad uppsättning, sammanhang och trend samt vyer för team, tjänster och ledning.
  • 11.2 Verktygslandskapet: bygga eller köpa, slagen av plattformar, datapipelines och leverantörsneutrala urvalskriterier.
  • 11.3 Att införa mätetal utan att skapa rädsla: öppenhet, teamägande, inga resultattabeller för individer och en utrullning som förtjänar förtroende.
  • 11.4 Mognadsmodell för mätetalsprogram: den gemensamma femnivåskalan tillämpad på själva programmet.
  • 11.5 En stegvis införandeplan: en plan för de första 30, 90 och 180 dagarna som börjar där du är.

Hur ämnena hänger ihop

Utrullning utan rädsla (se ämne 11.3, Att införa mätetal utan att skapa rädsla) kommer först i vikt, även om det är instrumentpanelen människor ser. Överenskommelserna om vem som äger datan, vem som ser den och vad den aldrig kommer att användas till avgör om någon instrumentpanel kommer att bära sanna tal. Instrumentpanelsämnet (se ämne 11.1, Att utforma en instrumentpanel för tjänstemätetal) förvandlar dessa överenskommelser till en design: små uppsättningar, sammanhang, trend och vyer anpassade efter varje publik. Verktygsämnet (se ämne 11.2, Verktygslandskapet) frågar sedan vilka plattformar och pipelines som kan leverera datan utan att bli ett projekt större än nyttan.

Mognadsmodellen (se ämne 11.4, Mognadsmodell för mätetalsprogram) ger programmet ett sätt att beskriva var det är och vad nästa steg kan vara, med samma skala som varje annat ämne. Färdplanen (se ämne 11.5, En stegvis införandeplan) förvandlar det till en plan av små steg, där vart och ett ger de mätta människorna något värde innan nästa börjar. Det är samma logik om kontinuerlig leverans som resten av boken rekommenderar för tjänster: leverera något användbart tidigt, lär av dess användning och förbättra.

Flera parningar håller programmet ärligt. En instrumentpanel med resultat bör läsas med ett register över hur datan samlades in och dess kända luckor. En utrullningsplan bör läsas med ett löfte om vad datan inte ska användas till. Ett verktygsval bör läsas med kostnaden för att lämna det. Ett mognadsbetyg bör behandlas som en samtalsstartare och aldrig som ett mål.

Delen bygger på grunderna i del 1, särskilt styrning av mätetal (se ämne 1.4, Styrning och ägarskap av mätetal) och datakällor (se ämne 1.5, Datakällor och instrumentering), och på förbättrings- och förändringsmåtten i del 9 (se ämne 9.5, Mätetal för ständig förbättring, och ämne 9.6, Mätetal för organisationsförändring och införande). Bilagorna i del 12 ger de checklistor, mallar och samlade referenser som ett programteam kommer att använda dagligen.